31 januari 2010

Vad är nu detta?

Ja, den här bloggen alltså. Mittialltihop fick Jessika persika en identitetskris, och undrade vad det ska vara bra att blogga för. Varför skriver jag, vem vill läsa om min nya lampa eller mitt taskiga humör? Är det här en inrednings-, språk-, en rakt av personlig blogg? En bajsblogg? Den lilla marknadsföraren i mig ville veta målgrupp och syfte.

Kan det få vara så att jag skriver mest för mig själv? Mitt minne känns ibland som en liten repstump. Bra, men kort liksom. Att blogga, skriva dagbok (för det gör jag också, typ), fota, filma, skriva upp biobesök och festliga sms, spara sentimentaliteter och småkrafs - är ju ett sätt att dokumentera, analysera och minnas mitt liv.

Äsch, det här är nog mest ett utspel för att täcka oron för att förhäva mig. Jag vill ju att ni, (stor)familj och vänner, ska se hur jag (och vi) har det i livet och i huset och i huvudet och i Umeå. Jag vill att ni ska vilja veta, kika på bilder och fnissa åt mina fantastiska tokroligheter.

Hence.
Målgrupp: ni och jag
Syften: un(e?) amuse bouche d´Jessique (ni), minneskarta (jag)
Innehåll: det jag finner lämpligt, lustigt och intressant

23 januari 2010

What´s the fuzz, tell me what´s happening

Nej, nu måste jag ge mig in. För nu tycker jag att proportionerna har urartat. Okej, hon har en 6000 kronorsväska. Som hon har fått av en väninna. Och hon ska jobba för de med mindre pengar, som aldrig i livet skulle ha råd med en Louis Vuitton. Och hon borde ta det lite lugnt med tanke på sina tidigare historier - okej att dra runt på väskan, men kanske inte flasha den i en sån symbolisk uppställningsbild. Osmart helt klart (eller PR-kupp?).

Men va fanken. Det finns två skäl till att den här debatten blossar. 1) Det är en kvinna. 2) Det är Mona Sahlin.

And that´s all I have to say about that (även fast jag kunde fördjupa oss i bilden av kvinnor kontra män i media och all annan tänkbar ojämställdhet).

15 januari 2010

Upprättelse

Det var nog lite orättvist att hoppa på Sixten sådär alldeles i början. I själva verket är han en välvilligt inställd person, som önskar sina föräldrar god nattsömn. Boven är magontet, men nu när vi fischat lite minifom så verkar det bli till sig. Första sovpasset - som i vår supervridna tidsuppfattning börjar vid midnatt eller 1 - ligger oftast på 4-5 timmar. Det inte dumt, som Alma skulle säga.

Mina fantastiska underbara barn. Sover som små grisar på natten.

14 januari 2010

Lite finare, lite bättre

Mitt modeliv post graviditet känns något avstannat. Det är typ 10 kg kvar till må bra-vikt, så det är ju bara att börja gräva neråt (inåt?). Och det löser sig ju så småningom. Fast inimellanperioden (läs: tjockoperioden) räcker väl typ ett år - om det följer schemat från förra gången.

Igår var jag och klippte mig och köpte inimellankläder. Jag kände mig genast lite snyggare och mådde lite bättre.

13 januari 2010

Umgås inte med

Det är ett litet förrädiskt ord, det här aldrig. Det hänger gärna med sina nesliga sidekicks och likabetydingar (aldrig mer, aldrig i livet, sista) och har liksom nåt definitivt över sig. För en som har lite svårt med vissa känslomässiga bokslut är aldrig och co otäckingar. Jag blir aldrig mer tonåring. Sixten, min sistfödde (?). Sånt här har ju sällan så mycket framåtverkan och konstruktivt i sig. Receptet är naturligtvis att aldrig tänka aldrig. Jag vet ju vad motelden är: njuta av bara attan i stunden.

Så från och med igår noterar jag alla njutbara stunder med Sixten (och Alma). För det är ju sista gången...

12 januari 2010

Inflyttade

Idag har den här älsklingen flyttat in till mig och mina älsklingar.






















Och Kartio-glas från Iittala.

Och en ekostekpanna.

Och ett - nej två par skor.

Och lådor för fruns underkläder.

Och ett amningslinne.

Tja, vad säger man - shopping mania? Neeej inte då. Utan behovsstyrda välplanerade inköp, som klumpat ihop sig bara.

4 januari 2010

Ingenting som inte lite bröstmjölk kan fixa

Det är så skönt, bröstmjölk kan lösa dom flesta problem som uppstår. Ont i brösten, rött i bäbisrumpan och andra dumheter. Fast tvyärr inte dåligt mammahumör eller snigelfart.

Det är fyra sjusovarsniglar i vårt hus, det går icke fort. Det tar tid att amma, ingen av oss har nån framåtriktning och våra morgonrutiner slutar vid 1-2. Det är iofs gött att softa, men det finns en gräns för hur mycket man kan tryna/peta-i-naveln/sova till kvart över 12. Vi har lite ambitioner, men dom fastnar i tankestadiet. Vi hinner bara basics, typ skotta, tvätta och laga mat. Jag känner mig bakbunden, eller sådär hopplöst långsam i benen som man blir när man ska springa ifrån busarna i drömmen.

Men inte att missförstås, det är bara takten jag är missnöjd med. Övrigt är ljuvligt och underbart. Sixten/knorrhane/rumpnissen/mekkitrollet/Zig zag är fin som snus. Han ser ut och låter lite som Alma, men är ändå en egen person. Han grimaserar och knorrar. Han tittar och betraktar, och lyssnar när man pratar nära. Han är arrg ibland, när maten inte kommer prick när han vill.

Och så på natten är han arg, vi vet inte riktigt varför. Vi blinkar lite förvånat och tänker: i vår familj sover man ju på natten. Vi ska ge Sixten lite tid att tänka på saken, och sen ska vi prata ut om det hela. Så här kan vi ju inte ha det.

En liten kille i familjen, det hade jag ju inte trott. Det skulle ju bli en tjej, sa min magkänsla. Så fint att jag hade fel. Det hade ju inte kunnat bli nån annan än Sixten.