Uppmärksam läsare kan ha lagt märke till att jag nu och då tycker att det är svårt att vara en schysst förälder. Jag säger nej, är onödig, ställer ultimatum och är stundtals väldigt motsträvig och tålamodslös. Men herregud, stackars barn, tänker jag. Som får se på alldeles för mycket film (inte henne emot, iofs), leka alldeles för mycket på golvet själv, bli väst åt, bara två böcker läst för sig på kvällen, ropa en gång extra för att mamma inte lyssnar.
Men då.
Då inträder Perspektivet. Tur har ni era rackare, tänker jag då. Som har två föräldrar som älskar er sanslöst. Vi slåss inte, vi sätter gränser och låter er bestämma (ibland). Efter bästa förmåga (och humör) ser vi till att ni är trygga, torra och mätta. Ibland får ni lyxpyx, ibland är det laxpytt. Vi fnissar ibland och säger till på skarpen ibland.
Hur tur som helst.
Tur och tacksamt att Perspektivet finns! Outhärdligt annars! /Johanna Dubbelve
SvaraRaderaMeh. Jag hade ju skrivit en kommentar på inlägget om Clara. Vart tog det vägen? Well. Jag frågade helt enkelt om du läst Claras svar på tal. Hon är verkligen svår att komma åt, och för mig omöjlig att ogilla.
SvaraRaderaOch en liten rad om detta inlägg. Tack å looov för perspetivet med stort P!