15 december 2010

Ett långsamt farväl

Sixten i delirium härom natten. Kastade sig bakåt, maskade, ålade. Skrrek utöver sig. Trots att bröna (eller snarare bröt) varit ur operation en vecka vaknade småhormonerna och drippdoppade ur några sorgetårar. Ja, det var som ett sorgset farväl.

Att det skulle bli så laddat, jag som inte direkt har älskat amning. Jag säger det igen: det är sista gången nnu-paniken.

Jajallafall. Pappan fixade lite välling och så blev gossen lugn och sovvänligt inställd igen.

2 kommentarer:

  1. Ja, det är märkligt...vi är också på upphällningen av amning nu. Harry tycker inte att det är så intressant längre :( Kände mig också ratad trots att jag precis som du aldrig varit en av dom mammorna som tycker att amning är det ljuvligaste som finns...separationsångest...

    SvaraRadera
  2. Separationsångest delight. Ska aldrig förstå det där.

    SvaraRadera