Könskodspresentsdilemmat

Det här med att köpa presenter till barn: inte min grej. Framkallar genusångest nåsågufördärvat. Det ongrackarna vill ha = inte nödvändigtvis det jag vill ge. Han som älskar bilar får spel. När småbrudarna önskar klackeskor med fluff frampå måste moster tvärvägra. Aktuellt dilemma: på plats 1 och 2 på Almas högst åtrådda-lista tronar Barbie och Ken och skrattar rått åt genusmammawannaben, tätt följda av Hello Kitty och Littlest Petz.

Aldrig blir vi så ifrågasatta för vår uppfostran som när det gäller genusfrågor. Och vet ni: det gör mig lätt syrak. Jag vill passa på att förtydliga hur vi tänker kring presenter.

• Vi ger vår dotter (liksom vår son) presenter som vi tror är bra för henne (honom) - inte för att driva egna frågor.
• Vi tror på att en flora av möjligheter ger tryggare, gladare och mindre begränsade barn.
• Vi tror att man kan ge barn presenter som de inte nödvändigtvis önskade sig, och att dessa 'oönskade' presenter kan visa sig ren succé. Inte minst i långa loppet.
• Vi försöker att inte trycka ner det rosa och flickiga, och hålla pojkleksaker högre. Sixten behöver inte få bilar och blått i varje paket, lika lite som Alma behöver rosasmäktande kittysar.
• Vi vill balansera, bredda utsikten, knövla ihop könsmönstrade skygglappar.

Och det står vi för.