Gnyende, stackars

I vår familj är vi inte sjuka. Som sagt. Ett mantra som funkar så gott som något, en självuppfyllande profetia, I'm sure.

Därför råder närmast chocktillstånd här i krokarna, ty NU ÄR JAG SJUK! Alltså inte bara ondmagad utan knäckt!

Jag lufsar runt (i helmatchat mörkblått ända in till kroppen, man kan ju inte tappa greppet helt) med plågade ögonbryn och gnyr. Ett ocharmigt molande gnager sig in i ryggen och lämnar mig krum.

Och dessutom är Johan borta, så jag har inte ens några sjukdomsvinster att inkassera.

Ni ser ju. Syndomenstecken all over.