Länge leva kakun (he djäll eint annä)

Hilkan, tråge, spjölkn, fjöla, kårnmjöle, ramjölka, krusekaveln. En gång per år kommer grajern fram, för här ska bakas kakun och doppekaka.

Att baka ljusugnsbröd, oldstyle, är tyst kunskap, genererad av generationer. He sitt i hännren, i förmågan att rau ihop en präkti en deg, kavel jämntjackt och grädda som en gudinna. Man kan omöjligen bli virtous utan att träna, mycket. Och inte blir det lättare när recepten baseras på hoves, den västerbottniska fingertoppskänslan. Hur översätter man en domp mjöl, nalta hjorthornssalt och en lögom pjött? Mina chefer för dagen, mamma och moster, har ärvt hantverket från min mormor Elvira, och hennes partner in crime Frideborg.

När vi knyter förklät runt midjan drar vi iväg på en söt tidsresa, backar bandet till bondekulturens tidevarv. I det lilla huset ryms många historier om barndom, bygd och bak. Mamma berättar om när hon och hennes systrar hoppade av skolbussen utanför bagarstugan för att få en ugnsfärsk mjukkaka, med smör rinnandes över kanterna. De skildrar mormor och Frideborgs bakrutiner och ansvarsfördelning -Klös ut han får du göra själv, sa mormor åt Fridan när hon lagt upp den färdigkavlade brödkakan på bakfjöla. En favorithistoria är den om Bertil, drängen som i växelvist väder (numer ’Bertil-väder’) tog av och på sin skjorta, för att undvika arbete. Vi pratar om nybonn, Markus, som tog över Edströms-jordbruket (modern bonde med fejsbook!). Han kommer förbi, frågar intresserat och kommenterar murstocken som har satt sig på tvären. Han får med sig ett par nyvarma brödkakor, såklart. Camilla som fotodokumenterar Bonden Markus hänger med oss ett tag, våra kompisar tittar in, liksom tredje systern Lundberg, gammbonn skymtar genom fönstret. Bakaninga jer socialt.

Den gemytliga stämningen bygger på en pragmatisk hierarki, var och en gör det man är bäst på. Eller rättare: den som kavlar bäst gör det. Man avancerar från gräddare till kavling – ja, om man inte är ämnad för gräddning förstås. Mamma hävdar chefstitel även om hon är gräddare, det ska ha att göra med att hon basar över degen.

Jag utnämner mig till adept, blottar strupe och tar tag i kaveln. Bäst att börja ödmjukt för att sen brisera i självberömmande utrop: -Huvva, se präktigt e brö! Mina läromästare guidar mig varsamt genom bakekonstens konster och konstigheter och operationaliserar hoves till jämna litrar och kilon. Jag får handfasta, välmenta råd. Tonen är varm men långt ifrån pjoskig.

Instruktionerna ges i huvudsak på bondska: 
He måst eldas en brösu dan innan. 
Degen måst raues väl. Sen böri du ve ämnena. Dem ska va släta på ovansidan. 
Sen ska du laigg ihop, serna. 
Du gitt sop bort mjöle. He kan vål mjölswenese om he jer för möitje. 
Då kör jag ut han på bakufjöla. Fjöla ska snos var gång. 
Löft ve spjölkn. 
Börst a noga på fram- och baksida, och skrapa av om he jer bränd oppå kantern. 
Degpöttn blir en lillkaku för småpöttarn. 
I kan smaka en lillpellagrut. 
He ska ju ba smäill deill. 
He går göra bruttun bortine. 

Jag hurvas lite över ansvaret som vilar på mig, mina syskon och kusiner, att föra vidare traditionen, hoveskänslan och de målande uttrycken (som He gå mång knösa på en stön och I vaal se kwedu i tror i kwammen a). Det är inte bara bakekonsten som måste få leva vidare. Det är språket, kulturen, människorna. Vi får fixa det. He djäll eint annä. 

Receptet, a Elviras: 

• l mjölk (helscht råmjölka)
• 1 tsk hjorthornssalt (för å få degen nalta mer haverlig)
• 4 kg rågsikt
•  Ett hart paket vetemjöl
• 2 liter kårnmjöl
• Kårn- och grahamsmjöle deill utbakaninga. Branu möitje.