14 mars 2014

Blås bort mig, Jonne

Vi kan kalla honom Jonte, han var lätt förståndshandikappad. Han gick nåt år under mig på högstadiet. Jonte kunde blåsa bort folk, ja med hans oerhörda lungkraft flög storkillarna i nian flera meter.
- Blås bort mig, Jonte! skrek nån, Jonte blåste - och storkillarna skrattade. Åt, inte med.

Jag är ingen mobbare. Så vill jag åtminstone se mig själv, men när jag tänker tillbaka så ser jag mönstren genom alla stadier: de som inte mådde bra, som halkade utför, nerför. Som jag inte hjälpte. Som jag inte bjöd in.

Jag minns två, säkert var det fler, på lågstadiet. En mamma pratade med oss, med skolan. Det blev inte nödvändigtvis bättre av det. På mellanstadiet var jag sidekick till klassens leader of the pack. Hon blev tvärarg på nån ett par gånger (för nån skitsak), eller som det hette: nu är vi sura på x. Jag tog inte initiativ, men heller inte avstånd - jag hängde på. Surandet pågick under några dagar. Sen sa vi förlåt. En klasskompis på högstadiet frågade "Men Jessika, mobbade ni M?" Jag fnös, för det hade vi ju verkligen inte gjort, vi var ju bara - sura. Men så här långt senare förstår jag: vi mobbade.

I början av högstadiet fick jag känna på det: det var några som hatade mig. Ett trepack tjejer från stan, ett år yngre. Jag förstod aldrig varför. Det var jobbigt, konstigt, ovant att bli hatad (men inget jag tänker på nuförtin).

Jag vet hur det känns och vill skrika förlåtförlåtförlåt! till alla som kände sig utanför, som kände sig mobbade. Men det går ju inte nu. Så det jag kan göra är att hjälpa, att bjuda in de som halkar utför, nerför nu. För mönstren finns kvar även i vuxenvärlden, om än mer subtilt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar