27 maj 2014

Din blogg, min terapi

Vi känner varann via jobbet, har lunchat nån gång och brukar cropswopa med varann - hon får äpplen och jag får gyllene kantareller. Hon är en vass som rackarn med orden, att lägga dem i en fyndig och intressant stapel. På Facebook har hon dessutom en tokigrolig sidekick, deras battlande blir till en festlig show mitt på en onsdag. Hon heter Sara. Hon har tre barn. Hennes man lever inte längre.

Jag har sagt till mig själv att jag inte ska läsa hennes blogg, där hon skriver om det fruktansvärda, otänkbara, avgrundsdjupa. Men jag gör det ändå, trots att jag gråter mig skrovlig och rödsprängd. Trots att hennes barn heter samma som mitt. Trots att jag och döden har ett obekvämt, rent av olustigt förhållande till varann. Trots att läsandet sätter oönskade tankar i galopp.

Ty Sara skriver så innerligt, så insiktsfullt, så gripande. Och kanske är det en del av min försoning med döden (som egentligen inte tagit ifrån mig någon som inte dog som gammal). Kanske hjälper det mig att förstå att livet kan fortsätta, även om jag (god forbid) skulle förlora en älskling. Kanske, Sara, blir din blogg och din styrka min terapi.

1 kommentar: